Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Behovet av avstånd.

Jag kom precis hem från en middag med Wibben och co. Av något skäl kände jag att jag såhär 20 minuter efter midnatt skulle skriva ett blogginlägg om behovet av att vara dryg. Jag började lyssna på Cee Lo Greens låt ”Fuck you” tidigare i veckan och har sen dess känt ett uppdämt behov av att be folk dra åt helvete. För att förtydliga; jag har inte känt att någon i min närhet faktiskt har förtjänat okvädes ord slungade i ansiktet. Det är mer ett skifte i mitt naturliga förhållningssätt. Jag kan absolut vara dryg och otrevlig ibland men man har ändå vuxit upp med artighet, vänlighet och empati inspikad i sidan av skallen, vilket gör att man gärna vill ta hänsyn till andra folks känslor. Jag tycker på det stora hela att det är en bra egenskap och att världen generellt behöver mer sånt, inte mindre, men jag börjar tro att det måste vara ok att inte bry sig om allas känslor jämt. Det måste vara ok att be någon dra åt helvete, när man faktiskt känner så. När man är sur på någon liksom. Igen; jag visar ju absolut när jag är sur på folk, men sen kan jag gå tillbaka och försöka revidera mitt ursprungliga synsätt och fundera på om felet kanske låg på mig, eller om jag borde gjort något annorlunda. Skönt att bara känna skit i det. Skit ner dig. Det räcker.

Fuck you.

Kanske är det helt fel inställning. Vem vet?

Min heltidsanställning har fått mig att inse att jag nu måste transformera min lägenhet till den mysiga boning som jag alltid velat ha. Jag måste göra det till mitt hem. Kanske ska man måla en vägg? Borra upp något? Måla en tavla? Jag är ingen inredare. Jag gillar när det ser fint ut hemma men jag kan liksom inte pussla ihop kartan som ska leda mig dit. Tänk så målar man väggen i någon färg som känns toppen i affären men som sen resulterar i att man projektilspyr varje gång man kastar ett öga på den. Eller kanske mer troligt; att man köper på sig en massa möbler som man sen inser inte alls passar med det man har, eller som inte alls bidrar till mysfaktorn. Var är Fab 5 när man behöver dem?

Read Full Post »

Min lägenhet börjar bli kall. Jag misstänker att jag missat att beställa värme, var fan man nu gör det. Jag blev för några dagar varse om att man var tvungen att beställa el. Det var en intressant upplevelse. Inte helt obehaglig dock. Nu när värmen i Malmö börjar dala ner mot den absoluta nollpunkten börjar bristen på värme kännas påtaglig. Jag börjar önska att jag hade det lite varmare. Jag önskar också att min lägenhet inte hade renoverats att två nevrosedynskadade flodhästar, då det skulle minskat risken att allt som kunde bli fel blev fel. Meeen det är inget som inte kan fixas.

Jag har blivit erbjuden heltidstjänst på mitt jobb, vilket känns skitkul. Det måste antingen betyda att A jag har gjort ett bra jobb och de är riktigt nöjda, eller B det finns inga animatörer i Sverige. Jag väljer att tro på A, för det alternativet gör mig gladast. Ungefär som mys-kristna, som egentligen inte har några belägg för sin tro och inte heller bryr sig om hälften av det som står i Bibeln, men som motiverar det med att det känns bra. Så länge de inte försöker använda sig av sin primitiva mytologi som grund för etik och moral så tycker jag att det är en top ass lösning. (För den oinformerade så är top ass en sammanslagning av top notch och kick ass, och används för att beskriva något som är just top ass) Med denna nyvunna trygghet i mitt liv, dvs. en fast tjänst inom spelvärlden, så kommer även realisationen att jag nu faktiskt blir en permanent resident i Malmö stad, Sveriges buffertzon mot Dansken. Det slog mig inte förrän igår, efter jag blivit erbjuden tjänsten, att heltid jobb betyder heltid Malmö. Kanske dags att sluta kämpa emot? Bara öppna min famn och bli det skånska lokalpatriot som jag var menad att bli.

Jag tänkte även lägga lite tid på att skriva om Hanson och deras fantastiska låt Mmmbop. När låten först kom 1997 så var det inte riktigt kosher att tycka om den och jag minns jag snabbt avfärdade låten som ännu en överproddad pophit av ett amerikanskt skitband. Jag hade fel. Eller ja, jag hade egentligen rätt, men nu såhär 13 år senare så kan jag lyssna på låten och förstå dess storhet. Man kan sätta på Mmmbop när som helst och känna att allt som var så hemskt och bittert bara stunden innan plötsligt är snäppet mindre dåligt. To drive home my point kommer här en livespelning med Hanson från de åren innan de alla fått basröster och tappat lusten att leva:

Slutligen så köpte jag nya glasögon häromdagen. Stora glas för att matcha min stora hjärna. Eller hjärta. Eller ego.

Read Full Post »

Efter ett uppehåll som varade ungefär lika länge som Moses aldrig vandrade i öknen, har jag nu beslutat mig för att skriva igen. Mest för att känna mig driftig.

Sen jag skrev sist har jag införskaffat mig en bostad mitt i Malmö, skeppat hit mina saker från den stora staden Stockholm samt fått förlängd anställning på Massive. Yey me! Så nu sitter jag här med mitt drömjobb i Sveriges södra spets och funderar på vad jag ska sträva mot nu. Sen jag var 14, om inte tidigare, så drömde jag om att jobba med spel. Visst, jag ville göra mina egna spel, men nu har jag ändå nått mitt mål. Jag spenderar hela mina dagar med att animera till spel. Nu är det bara tiden utanför jobbet som jag måste styra upp. Jag kommer hem till min lägenhet utan internet och lagar mat till matlådor. Efter det följer antingen petande i Reason, spelande på 360:n eller stirrande i taket. Ibland alla tre samtidigt, med övervägande dåliga resultat.

Malmö blir allt ledsnare ju mer hösten breder ut sig. Tanken på att alla uteserveringar ska stänga, de som under sommaren ger den lilla halvstaden en puls, gör mig matt. Framför oss ligger ett halvår av skyfflande i ett grått nav förstenat av rigor mortis. Ja, jag är en dramadrottning, men Malmö på vintern är som en snorig barnnysning i ansiktet. Hemsk. Eller ja, trist iaf. Som en bal på slottet. För att spä på min uppenbara misär så flyttade Jokko och Elina iväg, och lämnade efter sig minnen av roliga utekvällar som aldrig blir av. However, all is not lost. Ikväll ska jag på bio med Mathias och tappert bekämpa den annalkande tristessen. Hade det inte varit för honom, Wibben och C-Pain (aka. C-Dawg, DeathDealer, Emgard the destroyer of all things good and Christopher, depending on his mood) så hade min tillvara sugigt röv. Hur det nu går till.

Egentligen har jag inget att klaga på. Alls. Vissa dagar är bara tråkigare än andra.

För att inte grotta ner mig allt för mycket i min självömkan, eller självmedömkan som Carola så fint kallar det, är här några saker som gör vem som helst glad:

Kung fu bear: http://www.collegehumor.com/video:1936343

Read Full Post »

Read Full Post »

Read Full Post »

Fun stuff

Read Full Post »

Så var jag tillbaka i Malmö efter en lång helg i Hufvudstaden.

Det har varit kul. Många människor att träffa och mycket att hinna med. Jag började med att ta en taxi från Bromma flygplats till min syster och hennes kille. Väl där insåg jag att jag omöjligt kunde gå och lägga mig klockan 22 en fredagskväll när jag precis kommit till Stockholm. Jag lyckades få tag på min gamle vapendragare Eskil som drog med mig på en raggae-svartklubb på Södermälarstrand. Klubben var sådär men det var kul att träffa Eskil, Herman och Chris igen. Efter det bar det av till Bagis, där vi, med fara för våra liv, tog oss hem till Eskil och slaggade. Under lördagen träffade jag min kära mor, repade med Hold your horses Bob! samt träffade mitt ex. En del av min hjärna, den lilla men ack så viktiga del som brukar slänga in små imperativ i vardagen som ”kasta dig inte ner för stupet” eller ”borra i väggen, inte i handen”, kom även denna gång med tipset ”träffa inte ditt ex”. Jag brukar vara bra på att lyssna, men tyvärr är jag en ganska bra förhandlare också. Jag lyckades köpslå mig till en deal med mitt bättre vetande där jag träffade mitt ex under en kväll och sedan glömde bort henne för all framtid. Det var inte alls smart. Missförstå mig fel; det var helt fantastiskt trevligt att träffa henne igen, men däri ligger just problemet. Att sen skiljas åt var som att göra slut igen, och det var jobbigt nog första gången. Jag gick därifrån i ett töcken och hoppades nog någonstans att telefonen skulle ringa och att hon skulle säga ”Vi kör!” men jag vet, precis som hon, att vi verkligen inte funkar.

Så det sög.

Under söndagen träffade jag min bror, efter att ha blivit guilt-trippad av min mor, sådär som endast kvinnan som förde en till världen kan göra. Min pappa passade även på att stämma in på ett hörn, men fördelen med mina föräldrar är att de bara klarar av att bära korset en kort stund innan allt är glömt och förlåtet. Efter det repade jag igen och mötte sedan upp Julius och lite andra människor från gamla klassen på middag. Underbart trevligt. Jag avslutade söndagen med att åka hem till mina föräldrar och titta på gamla filmer från vår barndom med min farmor och våra gamla hundar. Nostalgiskt, kul och lite jobbigt.

Måndagen körde jag saker hela dagen och gick på kvällen på Dave Matthews Band som spelade på Arenan, tillsammans med Christian och lite andra gamla vänner jag träffade på vägen. Jag var lite orolig att jag skulle bli besviken för många band som jag sett på sista tiden har lämnat mig med känslan: ”Happ… då var det klart”. Jag blev väldigt positivt överraskad. De var så bra, om inte bättre, än jag någonsin vågat hoppas. Det var stort.

Slutligen kom tisdagen och jag flög hem till Malmö. Det går verkligen oförskämt fort att flyga. På kvällen, väl framme i Malmö, mötte jag upp Mathias och käkade .

All in all a good weekend, även om det måste sägas att jag faktiskt tyckte det var skönt att komma tillbaka till Malmö. Hemska tanke.

Fick för övrigt reda på att min barndomsvän Edward ska bli pappa. Galet.

Malmöfakta:

Malmös befolkning består till femtio procent av mördare. Under helgen som jag var borta hann de med två skottlossningar och en knivattack. Det är Malmö och Liberia.

Read Full Post »

Older Posts »