Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Behovet av avstånd.

Jag kom precis hem från en middag med Wibben och co. Av något skäl kände jag att jag såhär 20 minuter efter midnatt skulle skriva ett blogginlägg om behovet av att vara dryg. Jag började lyssna på Cee Lo Greens låt ”Fuck you” tidigare i veckan och har sen dess känt ett uppdämt behov av att be folk dra åt helvete. För att förtydliga; jag har inte känt att någon i min närhet faktiskt har förtjänat okvädes ord slungade i ansiktet. Det är mer ett skifte i mitt naturliga förhållningssätt. Jag kan absolut vara dryg och otrevlig ibland men man har ändå vuxit upp med artighet, vänlighet och empati inspikad i sidan av skallen, vilket gör att man gärna vill ta hänsyn till andra folks känslor. Jag tycker på det stora hela att det är en bra egenskap och att världen generellt behöver mer sånt, inte mindre, men jag börjar tro att det måste vara ok att inte bry sig om allas känslor jämt. Det måste vara ok att be någon dra åt helvete, när man faktiskt känner så. När man är sur på någon liksom. Igen; jag visar ju absolut när jag är sur på folk, men sen kan jag gå tillbaka och försöka revidera mitt ursprungliga synsätt och fundera på om felet kanske låg på mig, eller om jag borde gjort något annorlunda. Skönt att bara känna skit i det. Skit ner dig. Det räcker.

Fuck you.

Kanske är det helt fel inställning. Vem vet?

Min heltidsanställning har fått mig att inse att jag nu måste transformera min lägenhet till den mysiga boning som jag alltid velat ha. Jag måste göra det till mitt hem. Kanske ska man måla en vägg? Borra upp något? Måla en tavla? Jag är ingen inredare. Jag gillar när det ser fint ut hemma men jag kan liksom inte pussla ihop kartan som ska leda mig dit. Tänk så målar man väggen i någon färg som känns toppen i affären men som sen resulterar i att man projektilspyr varje gång man kastar ett öga på den. Eller kanske mer troligt; att man köper på sig en massa möbler som man sen inser inte alls passar med det man har, eller som inte alls bidrar till mysfaktorn. Var är Fab 5 när man behöver dem?

Annonser

Min lägenhet börjar bli kall. Jag misstänker att jag missat att beställa värme, var fan man nu gör det. Jag blev för några dagar varse om att man var tvungen att beställa el. Det var en intressant upplevelse. Inte helt obehaglig dock. Nu när värmen i Malmö börjar dala ner mot den absoluta nollpunkten börjar bristen på värme kännas påtaglig. Jag börjar önska att jag hade det lite varmare. Jag önskar också att min lägenhet inte hade renoverats att två nevrosedynskadade flodhästar, då det skulle minskat risken att allt som kunde bli fel blev fel. Meeen det är inget som inte kan fixas.

Jag har blivit erbjuden heltidstjänst på mitt jobb, vilket känns skitkul. Det måste antingen betyda att A jag har gjort ett bra jobb och de är riktigt nöjda, eller B det finns inga animatörer i Sverige. Jag väljer att tro på A, för det alternativet gör mig gladast. Ungefär som mys-kristna, som egentligen inte har några belägg för sin tro och inte heller bryr sig om hälften av det som står i Bibeln, men som motiverar det med att det känns bra. Så länge de inte försöker använda sig av sin primitiva mytologi som grund för etik och moral så tycker jag att det är en top ass lösning. (För den oinformerade så är top ass en sammanslagning av top notch och kick ass, och används för att beskriva något som är just top ass) Med denna nyvunna trygghet i mitt liv, dvs. en fast tjänst inom spelvärlden, så kommer även realisationen att jag nu faktiskt blir en permanent resident i Malmö stad, Sveriges buffertzon mot Dansken. Det slog mig inte förrän igår, efter jag blivit erbjuden tjänsten, att heltid jobb betyder heltid Malmö. Kanske dags att sluta kämpa emot? Bara öppna min famn och bli det skånska lokalpatriot som jag var menad att bli.

Jag tänkte även lägga lite tid på att skriva om Hanson och deras fantastiska låt Mmmbop. När låten först kom 1997 så var det inte riktigt kosher att tycka om den och jag minns jag snabbt avfärdade låten som ännu en överproddad pophit av ett amerikanskt skitband. Jag hade fel. Eller ja, jag hade egentligen rätt, men nu såhär 13 år senare så kan jag lyssna på låten och förstå dess storhet. Man kan sätta på Mmmbop när som helst och känna att allt som var så hemskt och bittert bara stunden innan plötsligt är snäppet mindre dåligt. To drive home my point kommer här en livespelning med Hanson från de åren innan de alla fått basröster och tappat lusten att leva:

Slutligen så köpte jag nya glasögon häromdagen. Stora glas för att matcha min stora hjärna. Eller hjärta. Eller ego.

Vi kliver ut ur graven.

Efter ett uppehåll som varade ungefär lika länge som Moses aldrig vandrade i öknen, har jag nu beslutat mig för att skriva igen. Mest för att känna mig driftig.

Sen jag skrev sist har jag införskaffat mig en bostad mitt i Malmö, skeppat hit mina saker från den stora staden Stockholm samt fått förlängd anställning på Massive. Yey me! Så nu sitter jag här med mitt drömjobb i Sveriges södra spets och funderar på vad jag ska sträva mot nu. Sen jag var 14, om inte tidigare, så drömde jag om att jobba med spel. Visst, jag ville göra mina egna spel, men nu har jag ändå nått mitt mål. Jag spenderar hela mina dagar med att animera till spel. Nu är det bara tiden utanför jobbet som jag måste styra upp. Jag kommer hem till min lägenhet utan internet och lagar mat till matlådor. Efter det följer antingen petande i Reason, spelande på 360:n eller stirrande i taket. Ibland alla tre samtidigt, med övervägande dåliga resultat.

Malmö blir allt ledsnare ju mer hösten breder ut sig. Tanken på att alla uteserveringar ska stänga, de som under sommaren ger den lilla halvstaden en puls, gör mig matt. Framför oss ligger ett halvår av skyfflande i ett grått nav förstenat av rigor mortis. Ja, jag är en dramadrottning, men Malmö på vintern är som en snorig barnnysning i ansiktet. Hemsk. Eller ja, trist iaf. Som en bal på slottet. För att spä på min uppenbara misär så flyttade Jokko och Elina iväg, och lämnade efter sig minnen av roliga utekvällar som aldrig blir av. However, all is not lost. Ikväll ska jag på bio med Mathias och tappert bekämpa den annalkande tristessen. Hade det inte varit för honom, Wibben och C-Pain (aka. C-Dawg, DeathDealer, Emgard the destroyer of all things good and Christopher, depending on his mood) så hade min tillvara sugigt röv. Hur det nu går till.

Egentligen har jag inget att klaga på. Alls. Vissa dagar är bara tråkigare än andra.

För att inte grotta ner mig allt för mycket i min självömkan, eller självmedömkan som Carola så fint kallar det, är här några saker som gör vem som helst glad:

Kung fu bear: http://www.collegehumor.com/video:1936343

Jag sitter på sängen i mitt gästrum och svettas, endast iklädd kalsonger och huvudvärk från helgens förkylning. Utanför fönstret tjafsar fiskmåsar om fan vet vad, men jävligt viktigt är det. Så viktigt att det inte slutar förrän vid 22-tiden och återupptas runt 2-3 på natten. Vad kan fiskmåsar ha att överlägga? Mat? Sex? Matsex? Skitfåglar.

Med sol i skyn, pengar i fickan och en ny lägenhet på horisonten så känns min tillvaro rätt smutt. (Smutt är för övrigt ett fantastiskt ord som min kära vän Tomas lärde mig way back when. It needs no explanation. Man vet instinktivt att det betyder just smutt.) Min helg spenderade jag återhämtandes från torsdagens och fredagens förkylning. En lördag på den långgrunda stranden tillsammans med Christofer visade sig vara ett steg i rätt riktning. Ribban, som stranden kallas, sträcker sig en bra bit längst kusten och två miljarder mil ut i havet. Det finns myter om att folk faktiskt kommit så långt ut att vattnet nått ända upp till knäna, men vanliga dödliga hinner avlida av svält eller tristess när vattnet når upp över tårna. Ribban är faktiskt, hör och häpna, en förkortning på Ribersborg, och inte en sexuell antydning. Vi styrde sedan vår kos mot stan där vi åt och sedan fortsatte till Stefan Wiesels 30-årsfest. Efter några timmars trevligt socialiserande skeppades vi till Skeppsbron; en klubb nära Centralstationen. Det var en upplevelse. Christofer menade på att klientellen till större delen bestod av guidos, men det var lite att ta i. Man fick känslan av att alla pojkar och flickor i Malmö som arbetar på bank eller dyl. går dit i hopp om att få gnida sig mot någon av det motsatte könet i några timmar, eller om det vill sig väl, hela natten. Solbrända, vältränade, kortklippta killar i uppknäppta skjortor, tighta jeans och åtsittande testosteron tävlade om uppmärksamheten får deras kvinnliga motsvarigheter. Vem är jag att döma? Det enda som är lite tråkigt på sådana ställen är lagret av latent aggressivitet som man klafsar omkring i. Vaddå-lugna-ner-mig-JAG-ÄR-LUGN-mentaliteten. Något som går igen mycket hos JAG-ÄR-INTE-BÖG-MIN-KUK-ÄR-STOR!!!-typerna. I digress. Efter vår ganska korta vistelse på klubben drog vi vidare till Stortorget, simulerandes en vuvuzela-kör. Där sa jag adjö och begav mig hemmåt. Nästan hemma stoppades jag av en tjejkompis som sa ”Jag har sagt att du är min make.” Skälet var att två män följt med henne och hennes väninna hem utan att förstå de pikar som levererats på vägen. Stackarna fick gå hem erigerade och ignorerade.

Söndagen var sömn och pizza med Louise. Nu jobbar jag på tills jag har semester om två veckor.

Livet är på frammarsch, som alltid.

Så avslutningsvis ett litet kollage över min senaste tid, i brist på blogginlägg.

Återkomsten.

Jag har inte skrivit på länge så jag kände att det var dags. Mina kvällar har den senaste tiden ockuperats av tittandet på debatter kring religionens varande och implikationerna av dess existens. Det hela började med att jag köpte och började läsa Christopher Hitchens God is not great, som i grunden är en argumentation kring hur religion står i mer eller mindre direkt motsats till vetenskapen samt hur den förgiftar allt den kommer i kontakt med. Jag har inte kommit allt för långt i boken men än så länge är den väldigt intressant, även om jag ibland kan känna att Hitchens drar lite väl långtgående slutsatser baserat på vissa antaganden. Den har dock väckt mitt intresse för frågan kring ateism/antiteism kontra religion, och jag har, tack vare youtube lyckats komma över en hel del spännande debatter med The Four Horsemen, varav Christopher Hitchens är en.

Sedan jag skrev sist har jag hunnit besöka Stockholm en helg, varpå jag hann gå på invigningen av årets Trädgården, samt fira min mor, syster och brors flickvän. Det var en skön helg, om än besudlad av en förkylning som jag lyckades dra på mig dagen innan jag skulle dit. Min kropp spenderade sedan de kommande sju till tio dagarna med att producera så mycket snor som bara var fysiskt möjligt. Kanske till och med mer än så. Under en kort period bedömde mitt immunförsvar att slemproduktionen var så viktig att mindre viktiga, och då sekundära, kroppsfunktioner så som andning och mobilitet helt enkelt skulle upphöra. Jag var under lördagsnatten mer slem än människa.

Jag fick min första lön idag och firade detta med att äta middag tillsammans med Mathias och Wibben på Mellow Yellow. Jag beställde även biljetter till Stockholm i början av juni, för att jag ska på en barndomsväns dotters dop. Jag lyckades komma sent till dopet av deras son, så jag tänkte att den här gången ska jag minsann komma i tid! But alas, my enthusiasm would prove my undoing, eftersom jag i mitt iver glömde att dubbelkolla tiden för dopet. Det visar sig att Geni-Emil, som jag kallas i folkmun, landar på Bromma flygplats fem minuter efter att dopet börjat. För jag är en pärla. En pärla av skit. Som inte kan beställa biljetter.

Jag vill även passa på att nämna min vän Johans nya sida: www.playkanalerna.se. Precis som det låter: alla play-kanalerna samlade på en och samma sida. Jag håller tummarna för att det går bra och att de inte blir stämda eller pryglade.

Avslutningsvis, här är ett par intressanta filmer med Richard Dawkins och Christopher Hitchens.

De senaste dagarna har Malmö varit grått, kallt och lite regnigt. Lökigt. Malmö som stad gör sig inte så bra i grådaskigt ljus. Det liknar mest ett bortglömt förortscentrum som ingen någonsin besöker, typ Mölnbo. Det tråkiga vädret har medfört att jag spenderat större delen av min söndag i sängen. Påklädd förvisso, men i sängen none the less.

Igår var jag på hemmafest i min nyköpta kostym hos Johan från jobbet, och hans flickvän (Jessica?). Det var väldigt trevligt. Kul att lära känna fler folk från jobbet. Vi beslöt oss fram mot 1-tiden att dra vidare till Hipp. Det leder mig osökt till:

DAGENS MALMÖFAKTA:

Om du någon gång i ditt liv befinner dig i Malmö och känner att du gärna vill gå ut sådär framåt småtimmarna, gå var som helst utom till Hipp. Kanske finns det en klubb i de smutsigaste kvarteren av Liberia som erbjuder en värre upplevelse än Hipp, men då är det för att det finns risken att bli mördad och äten på den förstnämnda klubben.
Hipp är bara dåligt. Testosteron, fjortisfylla, coverband, schlagermusik, aggression, white trash. Ingredienserna är många i den dekadenta skitsoppa som utgör Hipp i Malmö.

Jättedåligt.

I tre dagar har jag nu arbetat i mitt anletes svett och tjänat pengar. Som en riktigt pojke. Den fattiga praktiken är över och i dess ställe finner jag mig nu med ett identiskt arbete, med den lilla skillnaden att jag nu tjänar pengar. When it rains it pours. Ok, så jag kommer inte tjäna enorma summor, särskilt inte med tanke på att jag nu studerat i ungefär 6 år av mitt eftergymnasiala liv, men det är mycket mer än jag haft de senaste åren. Jag måste medge att känslan av att gå från praktikant till anställd var obefintlig, och eftersom det var två praktikanter som inte fick fortsatt anställning så har jag undvikit att springa in naken och skrika ”JAG HAR JOBB GODE GUD JAG HAR JOBB!!!”. Detta skulle annars ha varit det självklara alternativet.

Jag skyller mina mindre frekventa uppdateringar av bloggen på att jag nu spenderar större delen av mina kvällar med komponering av musik. Vilt påhejad av Jokko och Elina har jag satt igång och gjort lite snyggare, lite bättre dubstep som jag förhoppningsvis kommer kunna göra något av framöver. Vi får se. Jag håller även på att knåpar ihop fler låtar till mitt svenska pop-projekt Närstridsvapen. Kanske kommer jag kunna spela in något nästa vecka så att jag äntligen kan börja skicka runt det till folk. Vore ju kul om man kunde göra något ordentligt någon gång. Som en riktig pojke.

Förra veckan påbörjade jag min lägenhetsletande på bred front och anmälde mig till alla privata hyresvärdar som jag kunde hitta i cyberrymden. Det visade sig även vara en kille på jobbet som har någon lägenhet förbi Möllan som ville hitta en ny hyresgäst. Verkar dock inte hända så mycket där. Jag förundras lite, som den obildade Stockholmare jag är, över hur svårt det är att få lägenhet här, och hur dyrt det är. För att ens få komma på visning måste man först döda tio andra medsökande med sina bara händer, och lyckas man måste man sen lova bort sitt förstfödda barn för att få äran att betala de tusen miljarder kronorna i hyra som ska säkra ens leverne i en liten etta i utkanten av stan. Men vad gör man inte för att få bo själv. Ensam, med sig själv. Som en riktig pojke.

Jag upptäckte till min stora förtjusning att jag börjar närma mig 80kg i vikt. Jag har aldrig vägt över 78kg förut så det har länge varit en avlägsen dröm att komma över det magiska runda talet som är åttio. Det kanske låter skitkorkat, men om man tränar så kommer man in i någon bisarr besatthet av jaget och dess fysiska manifestation. Mathias upptäckte att han nästan väger 70, vilket för honom utgör samma drömvikt. And there was much rejoicing.