Jag sitter på sängen i mitt gästrum och svettas, endast iklädd kalsonger och huvudvärk från helgens förkylning. Utanför fönstret tjafsar fiskmåsar om fan vet vad, men jävligt viktigt är det. Så viktigt att det inte slutar förrän vid 22-tiden och återupptas runt 2-3 på natten. Vad kan fiskmåsar ha att överlägga? Mat? Sex? Matsex? Skitfåglar.
Med sol i skyn, pengar i fickan och en ny lägenhet på horisonten så känns min tillvaro rätt smutt. (Smutt är för övrigt ett fantastiskt ord som min kära vän Tomas lärde mig way back when. It needs no explanation. Man vet instinktivt att det betyder just smutt.) Min helg spenderade jag återhämtandes från torsdagens och fredagens förkylning. En lördag på den långgrunda stranden tillsammans med Christofer visade sig vara ett steg i rätt riktning. Ribban, som stranden kallas, sträcker sig en bra bit längst kusten och två miljarder mil ut i havet. Det finns myter om att folk faktiskt kommit så långt ut att vattnet nått ända upp till knäna, men vanliga dödliga hinner avlida av svält eller tristess när vattnet når upp över tårna. Ribban är faktiskt, hör och häpna, en förkortning på Ribersborg, och inte en sexuell antydning. Vi styrde sedan vår kos mot stan där vi åt och sedan fortsatte till Stefan Wiesels 30-årsfest. Efter några timmars trevligt socialiserande skeppades vi till Skeppsbron; en klubb nära Centralstationen. Det var en upplevelse. Christofer menade på att klientellen till större delen bestod av guidos, men det var lite att ta i. Man fick känslan av att alla pojkar och flickor i Malmö som arbetar på bank eller dyl. går dit i hopp om att få gnida sig mot någon av det motsatte könet i några timmar, eller om det vill sig väl, hela natten. Solbrända, vältränade, kortklippta killar i uppknäppta skjortor, tighta jeans och åtsittande testosteron tävlade om uppmärksamheten får deras kvinnliga motsvarigheter. Vem är jag att döma? Det enda som är lite tråkigt på sådana ställen är lagret av latent aggressivitet som man klafsar omkring i. Vaddå-lugna-ner-mig-JAG-ÄR-LUGN-mentaliteten. Något som går igen mycket hos JAG-ÄR-INTE-BÖG-MIN-KUK-ÄR-STOR!!!-typerna. I digress. Efter vår ganska korta vistelse på klubben drog vi vidare till Stortorget, simulerandes en vuvuzela-kör. Där sa jag adjö och begav mig hemmåt. Nästan hemma stoppades jag av en tjejkompis som sa “Jag har sagt att du är min make.” Skälet var att två män följt med henne och hennes väninna hem utan att förstå de pikar som levererats på vägen. Stackarna fick gå hem erigerade och ignorerade.
Söndagen var sömn och pizza med Louise. Nu jobbar jag på tills jag har semester om två veckor.
Livet är på frammarsch, som alltid.
Så avslutningsvis ett litet kollage över min senaste tid, i brist på blogginlägg.
